Viskleken

I måndags släppte PNAS en studie som påstår sig hitta strukturella skillnader i hjärnan mellan könen och utlöste därmed en feeding frenzy bland blodtörstiga bloggare och twittrare som pågått hela veckan. Studien använder en metod som kallas diffusion tensor imaging (DTI) för att kartlägga hur nervcellers axon kopplar ihop olika regioner av hjärnan och har hittat genomsnittliga skillnader mellan könen hos de ca. 900 försökspersonerna. Studiepopulationens storlek, att skillnaderna omfattar nästan hela hjärnan och att den dykt upp i en prestigetidskrift som PNAS har bidragit till uppståndelsen. Att studien är riktigt, riktigt dålig har säkert bidragit till den bitvis överambitiösa kritiken. Resultatet har blivit en sorts parallellslalomversion av viskleken där vissa nyhetskällor att okritiskt upprepa forskargruppens överdrifter och andra föredrar att lika okritiskt upprepa deras belackare. Belackarna kan delas in i två läger: de som ifrågasätter metoden i studien och de som ifrågasätter relevansen i fynden. 

DTI

Metoden som använts är att med en magnetkamera kartlägga hur vatten diffunderar i hjärnans vita substans, och därmed skapa en bild av hur fibrerna däri binder samman olika regioner av grå substans. Att detta är ett utmärkt sätt att visualisera fibrer i t.ex. sparris är alla överens om. Histologisk validering av DTI för människor saknas däremot (och den validering som gjorts är minst sagt optimistisk), men metoden har snabbt blivit ett populärt sätt att gräva efter verkliga eller inbillade anatomiska strukturer. I bästa fall samvarierar resultat från DTI med något annat mått på struktur eller funktion och då finns ingen anledning att klaga. Ofta är det dock det enda måttet som används och då blir det som regel fest hos sensationsmedias rubrikmakare. I artikelns kommentarsfält på PubPeer påpekades det ganska snabbt att könsskillnaden mycket väl skulle kunna vara en rörelseartefakt, vilket visar på faran med att använda knapert utvärderade metoder alena.

En annan sak man ska passa sig väldigt noga för i imagingstudier är omvänd slutledning. Det vanliga och okontroversiella sättet att dra slutsatser om hjärnan med fMRI (och DTI är en sorts fMRI) är att göra korrelationer av typen om kognitiva process X används så är område Y i hjärnan aktivt. Tyvärr är det ett vanligt problem att mindre nogräknade forskare drar slutsatser enligt den bakvända logiken om område X i hjärnan är aktiv så används kognitiva process Y. Eller, som författarna till den aktuella studien formulerar det:

Overall, the results suggest that male brains are structured to facilitate connectivity between perception and coordinated action, whereas female brains are designed to facilitate communication between analytical and intuitive processing modes

Det här är förstås trams. Regionerna de undersöker är så enormt stora att det inte går att säga att en enskild struktur faciliterar det ena eller andra selektivt. Ett beteende kan relativt lätt sättas samman med ett blipp i en magnetkamera, men om man tror att alla blipp av en viss typ leder till samma beteende har man inte förstått Bayes teorem.

Däremot bemöter DTI en av de vanliga invändningarna mot anatomiska skillnader mellan könen, nämligen att detta bara skulle vara en fråga om logistik. Som Cordelia Fine påpekar kan skillnader i storleksförhållanden mellan könen förklaras av att män och kvinnor har olika stora hjärnor. Fine missar att detta snarare är en styrka då den undersökt hur olika regioner kopplas samman, inte storlek. Hade man på ett bättre sätt kunnat göra gällande att förbindelserna mellan hjärnans regioner skiljer sig hade det varit ett helt nytt argument för könsskillnader mellan könen. Att det inte verkar vara så har täckts av Christian Jarrett på Wired, som letat fram ett antal studier som pekar på motsatsen, eller ingen skillnad.

Storleken på skillnaderna

Många har gått i taket över påståenden som:

In all supratentorial regions, males had greater within-hemispheric connectivity, as well as enhanced modularity and transitivity, whereas between-hemispheric connectivity and cross-module participation predominates in females.

Detta är, tekniskt sett, sant. Men författarna nöjer sig inte med det. Redan artikeln första mening förkunnar att mäns och kvinnors hjärnor är komplementära, som om de inte på det stora hela användes till samma sak. Hela artikeln är kryddad med påståenden och antydningar att skillnaderna mellan könen inte bara skulle vara statistiskt signifikanta, utan radikalt annorlunda. Att det skulle finnas fundamentally different connectivity patterns in males and females, som en av författarna uttrycker det, eller Male and female brains really are built differently, som The Atlantic valde att kalla det. Men om skillnaden nu hade varit så fundamental, hade den inte dykt upp i den betydligt mindre (men fortfarande stora) studie som författarna själva citerar i artikeln? Twittraren Ged Ridgeway illustrerade hur liten skillnaden är om man jämför med könsskillnaden i längd och flera kritiker har även beräknat effektstorleken som inte alls antyder att vi pratar om komplementära system. Hanna Fahl tolkar i DN detta som att små skillnader mellan könen inte kan vara betydelsefulla, med den i sammanhanget till leda söndertjatade sloganen Skillnaden mellan individer är så mycket större än mellan könen. Just denna statistiska dribbling brukar annars komma i form av Skillnaden mellan individuella år är så mycket större än den globala uppvärmningen från diverse klimatförnekare. Ett par vändor in i viskleken och vi har redan kommit fram till att små statistiska skillnader betyder att män och kvinnor byggts annorlunda samt att små anatomiska skillnader inte kan påverka beteende nämnvärt. Ett större problem för studien är att de områden som undersöks är så enorma att det inte bara blir omöjligt att tolka innebörden av resultaten (om man ändå vill våga sig på lite omvänd slutledning) utan också otroligt osannolikt att någon av de förväntade könsskillnaderna skulle dyka upp.

Tolkningen av statistiken blir inte lättare av att studiens grupper (dvs män respektive kvinnor) inte verkar jämförbara. En illvillig titt på tabellen över deltagarnas demografi skulle kunna ge den alternativa slutsatsen Svarta har fler kopplingar mellan hjärnhalvorna än vita istället för artikelns kvinnor och män. Viskleken förvirras ytterligare av studiens upplägg: indelandet av deltagarna i tre åldersgrupper, grovt motsvarande barndom, tonår och vuxen ålder. De observerade skillnaderna tar inte fart förrän i tonåren, vilket sätter igång fantasin på både troende och tvivlare på medfödda neurologiska skillnader mellan könen. Fynden visar att tonårens hormonrush formar våra hjärnor respektive Det är inte förrän samhället präglat oss som skillnaderna uppstår är de vedertagna tolkningarna.

Både Fahl och Fine vänder sig emot att spekulera fritt kring nerver och föredrar att spekulera fritt kring andra saker. För att förklara pojkars dåliga resultat är det inte undermåliga fMRI-studier som behövs utan vagt relaterade psykologiska experiment som även det nätt och jämt klarar av att tortera fram statistisk signifikans ur sina data. Att den omdebatterade studien alls skulle användas i politiska syften var det är för övrigt visklekens tramsigaste alster. Inte ens de påtagligt tramsiga forskarna som producerat den har föreslagit något sådant. När studier av anatomiska skillnader görs ordentligt ger de mindre utrymme åt spekulation och behövs för att förstå neurologiska sjukdomar och grundforskning. De flesta förstår nog att en hjärnforskare ska forska om hjärnor och inte utforma skolpolitik. Utom Martin Ingvar.