Att rehabilitera sexualförbrytare

Göran Lindberg är alltså en fri man och det känns ju inte så jävla bra. Han har suttit av två tredjedelar av sitt straff och om jag har förstått juridiken rätt så släpps alla eller nästan alla fångar ut då. Denna praxis kan man förstås tycka vad man vill om (t.ex. att den är skit eftersom den är det), men har denna gång lett till att blickarna riktats mot Lindbergs vägran att medverka i behandling under sin fängelsetid. En fånge som inte medverkar ska inte heller kunna komma ut tidigare, heter det bland annat. Det är en juridisk fråga och är säkert rimligt, men påverkar inte det som gjort att fallet återigen genererar rubriker: Att släppa ut Göran Lindberg är farligt. Det är farligt idag och hade varit farligt om två år.

Detta har inget att göra med huruvida han medverkar i behandling eller inte.

Sexualbrottslingar av Lindbergs typ behandlas i Kriminalvården med den s.k. ROS-metoden, eller Relationer och Samlevnad. Metoden kombinerar de två vanligaste typerna av interventioner som används idag i program för sexualförbrytare - beteende- respektive psykodynamiska. Det viktiga i sammanhanget är att ingen av metoderna, ensam eller i kombination, har någon effekt. Två relativt färska metastudier går igenom forskningen på rehabiliteringsprogram för sexualförbrytare respektive pedofiler. Båda studerar just de typer av program som vi nu kollektivt önskar att vi kunde tvinga Lindberg att genomgå och båda kommer fram till att de hittills visat sig vara verkningslösa. Eller som ROS främste förkämpe i Sverige föredrar att formulera det: Patienterna blir inte sämre i alla fall.  Cochraneinstitutet är inte lika förlåtande i sin analys:

The inescapable conclusion of this review is the need for further randomised controlled trials. While we recognise that randomisation is considered by some to be unethical or politically unacceptable (both of which are based on the faulty premise that the experimental treatment is superior to the control – this being the point of the trial to begin with), without such evidence, the area will fail to progress. Not only could this result in the continued use of ineffective (and potentially harmful) interventions, but it also means that society is lured into a false sense of security in the belief that once the individual has been treated, their risk of reoffending is reduced. Current available evidence does not support this belief.

Det finns idag inget sätt att minska risken för återfall om man alls har tänkt släppa brottslingar liknande Lindberg fria vid något tillfälle, utöver att förlänga frihetsberövandet. Ur risksynvinkel är frågan om huruvida Lindberg är färdigbehandlad ganska oviktig eftersom behandlingen inte gör någonting. Det hade varit anständigare att bara låsa in honom.