Årets hittills bäst tajmade invändning hälsade på. Den ser ut så här:
Det där är en fantastisk fråga. Inte nog med att den skiter i Martin Ingvars och därmed även Frida Boisens blåaste skåp, den sätter fingret på den legitima debatt om hur man ska dra gränsen mellan substansmissbruk och beteendemissbruk som pågått sedan den nya psykiatribibeln DSM-V släpptes. Men vi får nog ta det hela från början.
Detta har hänt: I höstas läste GT:s Frida Boisen en bok om att makaroner är knark. Boken i fråga var Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på skolan, uppföljaren till deras framgångsrika självhjälpsbok Hjärnkoll på maten. I bägge dessa drivs tesen att skolresultat och allsköns jobbiga problem är kopplade till vad som benämns sockerhjärna, vilket är Ingvars och Eldhs ord för att kroppens hungerkänslor sätts ur spel och hjärnans belöningssystem "kapas", med återkommande referenser till knark och evolutionen. Like you do. Där en aningen mindre prisbelönt chefredaktör kanske hade släppt det här med att kolhydrater visst är knark väljer sedan Boisen att starta kampanjen #godisstopp som går ut på att inte köpa godis åt barn på fredagar, i hopp om att detta på något sätt ska leda till en punktskatt på godis. Det var detta som visst debatterades i P1. Utan att ha lyssnat så utgår jag från att båda sidor vann: Boisen stärkte sitt varumärke och Mattias fick knäppa henne på näsan. Men är sockerberoende ens något? Is this anything, som Letterman hade sagt.
Beroende
Beroendemedicin går igenom en besvärlig period just nu. Att enas om en definition av beroende och missbruk har varit ett problem länge och det var nog många som hade hoppats att den nya diagnosmanualen DSM 5 skulle göra det lite lättare. Om man lyckats med det är fortfarande lite oklart.
DSM-IV hade diagnoserna substansberoende och substansmissbruk, som listade ett antal kriterier vardera och om du uppfyllde tillräckligt många så var du beroende respektive missbrukare. På grund av kriteriernas utformning så var det helt enkelt omöjligt att räkna beteenden i sig som missbruk och så var det inte mer med det. För att räkna matkonsumtion som beroende behövde man därför visa att det var något ämne i maten - substansberoende - som orsakade patologin. Detta fungerade sämre och sämre i takt med att det höjdes röster som ville räkna spellmissbruk och sexmissbruk och alla möjliga beteenden som, ja, missbruk. DSM är kartan, men forskningen visade att kartan inte stämde. Tabellen ovan visar hur man ritade om kartan: Genom att öppna upp för addictive disorders (ni får slå upp hur man översatt det till svenska, jag lägger inte ut 570 spänn för den förkortade versionen av en bok) har man tänkt sig att det gordiska psykbrytet är löst. Beroende har i och för sig ersatts av det myndighetsdoftande termen substance use disorder, hur man nu översatt det, men i princip kan man nu klassa vilket maladaptivt beteende som lever upp till kriterierna som missbruk eller, eh, substansbrukssyndrom. Att äta makaroner eller fredagsgodis kan nu mycket väl bli en fråga om mi... förlåt, substansnanananana. Enkelt! Eller hur?
Nej. Riddle me this: Är det godiset eller ätandet man är beroende av om man lider av ett godisatningsberoende?
Sockerberoende
"Godiset" säger Boisen, för det är det Martin Ingvar säger. Det finns flera skäl att göra ett sådant antagande. Till att börja med så ger god mat ett dopaminpåslag i striatum liknande det man får av t.ex. amfetamin och storleken på dessa påslag korrelerar med hur njutbar upplevelsen är. Detta är en central del av hur beroende och missbruk uppstår. I princip allt som är tillräckligt njutbart för att ge ett dopaminpåslag, oavsett om det är en drog eller ett beteende, har ett beroendepotential. Mycket riktigt så finns det också gott om studier (t.ex. denna) som visar att dopaminsignalering i striatum är påverkad hos feta personer. Experimentellt har man observerat kardinaltecknen på beroende - begär, sensitisering, bingeing och abstinens - i experiment där djur tingats på socker. I ett typiskt experiment som upprepats i många varianter lät man råttor få tillgång till sockervatten i samband med att de matades efter återkommande perioder av fasta. Råttorna fattar snabbt tycke för sockervattnet och konsumerar mer och mer av det, på bekostnad av sina vanliga matpellets. För att testa om detta verkligen handlar om ett beroende gav man sedan djuren naloxone, ett läkemedel som blockerar opioidreceptorer i hjärnan och på så sätt slår av belöningssystemet mer eller mindre omedelbart. Detta producerade symptom som liknar abstinens, vilket antyder att det verkligen handlar om ett beroende. Råttorna tappade också sitt intresse för sockerlösningen, vilket tolkats som att det är just sockret de är beroende av.
Det är här man skjutit sig i foten.
Samma experiment kan nämligen upprepas utan socker. Råttor i ett liknande experiment, som istället för sockervatten fick tillgång till ett hamsterhjul att springa på, utvecklade precis som råttorna med sockervatten ett beroende. Skillnaden här är förstås att ingen skulle göra tolkningen att springande i ett hamsterhjul är ett substansmissbruk, så varför skulle intaget av socker vara det? Om sockret verkligen fungerar som en drog med en farmakologisk effekt på hjärnans dopaminsystem, varför går det så lätt att byta ut sockret mot sötningsmedel? Maten vi överkonsumerar behöver inte ens vara god. Bara genom att manipulera förpackningsstorleken kan man få försökspersoner att välja dåliga tilltugg framför goda. Att utgå från att sockerberoende skulle vara kopplat till själva substansen socker snarare än beteendet kring det är minst sagt tveksamt. Att amerikaner känner sug efter pizza och chips medan japaner längtar efter sushi beror inte direkt på skillnader i fysiologi mellan länderna. För att citera en färsk review:
There is very little evidence to indicate that humans can develop a “Glucose/Sucrose/Fructose Use Disorder” as a diagnosis within the DSM-5 category Substance Use Disorders. We do, however, view both rodent and human data as consistent with the existence of addictive eating behavior.
#godisstopp
Spelar detta då någon roll? Ja, om man vill förebygga eller behandla beroendet. Den enklaste tänkbara insatsen mot t.ex. kokainmissbruk är att ta bort kokainet. Inget kokain - inga kokainister. Att detta inte är så lätt i praktiken må vara hänt, men det är ändå något som hela tiden finns att jobba med om man vill motverka kokainmissbruk. Hade detta varit applicerbart på sockerberoende, ätberoende eller vad man nu ska kalla det så hade Boisens förslag att ta bort sockret kanske inte varit så dumt, även om man kan fråga sig hur stor skillnad en kväll i veckan under en månad gör. Men så är det nog inte. Begäret att äta väcks av den mat vi exponeras för, inte av en särskild substans. De tidigare nämnda experimenten som sägs påvisa sockerberoende pekar minst lika starkt mot tvångsmässiga beteenden och ett betydligt bredare spektrum av föredragna födoämnen än bara socker. Barns ätbeteende kan inte reduceras till en så enkel variabel som godispåse eller inte godispåse på fredagar. Detta är huvudanledningen till att fett- och sockerskatter är så dåliga på att minska vårt kaloriintag: Beskattar man socker så köper vi mindre socker, men om ingen var beroende av sockret till att börja med så byter folk bara sin överkonsumtion till något annat livsmedel, vilket är precis det som händer där man infört sådana skatter.
Det lutar åt att matmissbruk i någon form kommer inkluderas i DSM 5. Det ganska snarlika Binge eating disorder finns redan inkluderat bland ätstörningarna och det första validerade instrumentet för att diagnosticera matberoende har redan ett halvt decennium på nacken. Detta fokuserar på överkonsumtion av specifika livsmedel som t.ex. godis, men tycke för ohälsosam mat förekommer sällan ensamt utan spritt mellan olika kaloritäta livsmedel. Fetma är nämligen inte en godisåkomma, som Boisen verkar tro, utan en överflödsåkomma. Men en generell skatt på överflöd är nog lite för radikalt för en GT-kampanj.
No comments:
Post a Comment