Räkna med Gardasil

Idag hoppar TV4 inte helt oväntat på Svenska Dagbladets senaste försök att misstänkliggöra vaccinationsprogrammet mot HPV, avsett att förebygga livmoderhals- och nasofarynxcancer. Det hela började med att Ingrid Atterstam okritiskt varnade för möjligheten att HPV-vaccin kan leda till de ovanliga syndromen POTS of CRPS. Bakgrunden är att man nu utreder detta samband trots att i stort sett ingenting talar för att det är verkligt, eftersom framför allt Japan valt att göra inskränkningar i vaccinationsprogrammet, trots svidande kritik från forskarhåll. I en ny artikel om hur upphandlingen av Gardasil gått till upprepar hon nu hur oroande dessa biverkningar är. Upphandlingen är intressant, särskilt med tanke på hur illa den förra sköttes, men som på beställning hakar nu TV4 på med ett inslag om hur farliga biverkningar Gardasil har. TV4 har tidigare sänt ett egenproducerat inslag om Gardasil där de genom att intervjua ett antal ökända tokstollar ger sken av att vaccinationen varken förebygger cancer eller är säkert. Den gången försökte man antyda att Gardasil ger Guillan-Barré (det gör det inte) och autism (självklart inte). Att HPV-vaccination minskar insjuknandet i cancer är a alla fall okontroversiellt:



Vad gäller CRPS så har det rapporterats hos allt som allt 230 stycken av de 8.75 miljoner flickor som vaccinerats i Japan, eller ett fall per 12 681 vaccinerade. Det kan ju låta oroande, men då ska man veta att CRPS har en incidens i normalbefolkningen på 26 fall per 100 000, dvs. ungefär dubbelt så vanligt. Det här skulle man kunna tolka som att Gardasil skyddar mot CRPS, men sannolikt är sambandet bara underrapporterat. Att CRPS skulle vara vanligare bland vaccinerade låter i alla fall inte helt rimligt.

POTS vet man inte riktigt hur vanligt det är, men en uppskattning säger ungefär 170 fall/100 000 individer/år. I Danmark har man fått upp ögonen för ett eventuellt samband mellan POTS och vaccinationer sedan 17 flickor drabbats av syndromet efter att ha fått Gardasil. Med tanke på de hundratusentals flickor som vaccinerats i Danmark är inte det så väldigt oroande. You do the maths.

Det raljanta uttrycket neojournalistik, dvs. att aldrig kolla en story som helt uppenbart är för bra för att vara sann, är ungefär vidden av SvD:s och TV4:s vetenskapsjournalisters ambitioner. Med tanke på hur många som nästan säkert kommer undvika vaccinationer pga dessa senaste skitscoop är det fullt möjligt att SvD:s och Bonnierkoncernens journalister är mer skadliga för tonåringars hälsa än vaccin, och för säkerhets skull tänker jag inte kolla upp om det stämmer. Det låter så bra att jag tänker skriva det i alla fall. 

Lite om att göra som alla andra gör

Brasklapp: Anders Hjern, professor i barnmedicin, har skrivit ett på alla sätt bättre inlägg i denna debatt än jag förmår. Nedanstående är i alla fall min åsikt i ämnet.

Inlägget jag skrev om åldersbedömningar av ensamkommande flyktingbarn för en dryg månad sedan stöter ideligen på patrull. För den som inte känner för att läsa det så handlar det om osäkerheten i de medicinska åldersbedömningar som en avsevärd del av svensk borgerlighet nu ropar efter. Invändningarna har varit två stycken, som upprepats in absurdum i mail, på facebook och twitter. Den första är att inte alla som är yngre än 18 egentligen är barn, enligt något mått som man gärna berättar om i 900 ord. Gärna med fina efterslängar av det här slaget:



Och så kan man ju tycka. Man kan också tycka att Istanbul egentligen heter Konstantinopel, men nu har vi i alla fall bestämt att Istanbul heter Istanbul och att alla under 18 är barn. Vad du tycker i den frågan är inte så intressant i något sammanhang där dessa definitioner spelar någon roll, som t.ex. myndighetsbeslut. Det är bara är så.

Den andra invändningen är att medicinska åldersbestämningar ju används i andra länder, så då borde också Sverige göra det.


Av dessa två har nu den senare, som verkar sitta i Riksdagen för Centerpartiet, skrivit ett inlägg på Dagens Samhälle där han talar sig varm om medicinska ålderbedömningar, baserat på hur det politiska läget är i andra länder. Låt oss titta lite närmare på detta resonemang.

Till att börja med: Att säga att en åtgärd är lyckad bara för att den tillämpas i utlandet är befängt. Detta resonemang kan användas om vilken drakonisk politik som helst, för absurda resultat. Ta bara den politik du tycker sämst om i utlandet (Maoism? Nazism? Precis allt med belgisk politik?) och fråga dig varför vi inte kan göra likadant i Sverige, om man nu kan där borta. Det är klart att vi kan. Det skulle vara skit, men Yes we can!

Danielsson lyckas få in båda de huvudsakliga problemen med sitt resonemang i ett litet stycke:

Medan övriga EU-länder i betydande utsträckning gör exempelvis handleds- och tandröntgen för att med rimlig säkerhet fastställa åldern i tveksamma fall sker detta numera knappast alls i Sverige, bland annat beroende på stor tveksamhet från barnläkare och Barnläkarföreningen.
Det första av intresse här är hur oviktigt han tycker att Barnläkarföreningens beslut att vägra utföra åldersbestämningar är. Skälen för detta har han fått förklarat för sig av mig och andra många gånger tidigare, men han har konsekvent valt att beskriva det som ett utslag av svenskt högmod, eftersom ju andra länder har andra regler. Detta stämmer helt enkelt inte. Kritiken är minst lika hård i länder där man är mer nitisk med att tillämpa dessa metoder:

1) I Storbritannien, som ofta framhålls som ett föredöme av förespråkarna för medicinska ålderbedömningar, har British Medical Association, British Dental Association, General Medical Council, Dental Council, Royal College of Paediatrics and Child Health, Royal College of Radiology samt det egna hälsoministeriet, Department of Health, protesterat eller reserverat sig mot metoden. Eftersom metoderna som används är så osäkra har fler än 100 skadeståndsprocesser dragits igång av de som anser sig kunna visa att de fått felaktiga bedömningar, och Croydon dömdes för ett par år sedan att betala ett skadestånd på 1.2 miljoner pund. Brittiska Home Office dömdes 2010 att betala 2 miljoner pund i ett annat fall. Hur mycket pengar man sparar kan diskuteras.
2) Den norska motsvarigheten till SBU, Nasjonalt Kunnskapssenter, har utrett kvaliteten på åldersbedömningarna som sker där och det är inte särskilt upplyftande läsning.
3) Den spanska ombudsmannen varnar för metoden och hur den används i Spanien. 
4) European Society of Paediatric Endocrinonology har dömt ut radiologi som totalt värdelöst i åldersbestämningar och rekommenderar att det aldrig används.

Den här listan kan göras hur lång som helst, men poängen är denna: Metoderna som politiker och ledarskribenter skriker efter är skit. Inte bara inom Svea Rikes gränser, utan överallt på jorden. Att skit är olika populärt i olika länder påverkar inte det faktum att det är skit. Man kan polera en komocka hur länge man vill, men man kan aldrig spegla sig i den.

Vilket för oss till den andra bristen i Danielssons resonemang, nämligen hans blinda tro på att röntgen "med rimlig säkerhet" kan fastställa åldern i tveksamma fall. Här utvecklar han sitt resonemang i ett senare stycke:

Visst finns det ett osäkerhetsintervall vid åldersbestämning, och även om rimliga skyddsintervall, till exempel ett år, används finns säkert risken att några 17-åringar varje år felaktigt klassas som över 18 år. Samtidigt skulle väldigt många fler – 100- eller tusentals – som är vuxna inte längre kunna söka asyl som barn om Sverige skulle anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder tillämpar.
Om vi lämnar Danielssons rätt empatilösa inställning att det inte går att göra en omelett utan att knäcka rätt många ägg åt sidan, så vilar hela detta resonemang på att vi känner till felmarginalen i våra mätmetoder och att dessa är rimliga. Båda dessa antaganden är felaktiga, vart och ett för sig, och blir inte sanna av att man slår samman dem. 

För vissa populationer är felmarginalerna kända och ganska små, t.ex. engelska pojkar eller vita flickor från övre medelklassen i New England (just denna senare grupp kan låta orimligt specifik, men det var den population Gruelich och Pyle på 1940-talet utvecklade metoden som används i Sverige idag). Lyckligtvis är det väldigt ovanligt att barn behöver fly till Sverige från dessa områden. Andra populationer har också kända, men större felmarginaler. Det 95%-iga konfidensintervallet på pojkar från Marocko är lite drygt 3 år åt bägge hållen, och det finns grupper där man inte fått bättre standarddeviationer än 5 år. Ett halvt årtionde är rätt mycket för en tonåring. Nu pratar vi inte om rimlig säkerhet längre. Men det blir värre: Det är oftast flyktingar från länder där staten inte utfärdar tillförlitliga papper som berörs av den här sortens bedömningsproblematik, framför allt Afghanistan, Somalia och Eritrea. För dessa saknas det helt enkelt felmarginaler. Vi har ingen aning om vad en röntgenbild på en ung afghans handled eller visdomständer säger om vederbörandes ålder. Man kan lika gärna mäta avståndet mellan flyktingens örsnibbar, hur långt han kan spotta eller mängden grus i hans skor. Inget av detta säger något om hans ålder, men självklart så skulle vi kunna införa dessa som obligatoriska mått på ålder om bara tillräckligt många populistiska riksdagsmän vill det. Yes we can!

Allt detta för att Sverige ska "anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder har." Som precis samtliga experter på området, i alla länder, är helt överens om är värdelös. Det framgår inte vari skadan att inte följa strömmen mot bättre vetande ligger, men anledningen till att vi med alla medel måste undvika att ge asyl till 19-åringar är alltså att det verkar som om Sverige är lite för bra, eller i alla fall inte tillräckligt dålig, på att lyssna på vetenskapen.

Kan man freebejsa jordgubbar?

Uppenbarligen borde jag oroa mig för jordgubbar. Det här visste jag förstås inte eftersom jag är för korkad för att leta efter orsaker att oroa mig, men Swedish Match säger att det är så. Förlåt, jag menar GT, som inte på något sätt är en tidskrift man kan köpa annonsplats i åt sitt nya reklamjippo.

Artikeln i fråga handlar om att Swedish Match visst startat ett café i Göteborg där man visst kan snusa samtidigt som man dricker kaffe, helt utan att titta på hockey eller lyssna på Eddie Medusa samtidigt. Detta är uppenbarligen en grej. Nåväl. Som är brukligt när man ska sälja grejer så ska det förstås laboreras en del med var gränsen mellan halvsanning och förbannad lögn går, och för detta ändamål har GTs redaktion bidragit med en s.k. "faktaruta", lämpligt nog skriven av Swedish Matchs egen Eleni Tjernberg. Det fanns säkert ingen annan i hela världen som kunde gjort det åt dem.



Skämta bara. Jag gör sånt gratis. Men GT ville ha någon från Swedish Match av någon outgrundlig anledning, so here we are. Så nu ska vi prata om jordgubbar.

Jordgubbar är, som vilken pappskalle som helst inser, helt ofarliga. På Swedish Match är man inte pappskallar och vill därför jämföra sin favoritprodukt snus med just sådana. Därför skriver de i sin faktaruta i GT att "halten agrokemikalier i snus är hundra gånger lägre än vad som är tillåtet i jordgubbar". Det låter ju bra. Observera att halten inte är lägre än den i jordgubbar, utan lägre än den som är tillåten. I Livsmedelsverkets rapport som jag just länkade framgår att många jordgubbar på den svenska marknaden inte har mätbara halter av agrokemikalier alls, och ingen har mer än 6% av det tillåtna värdet. Tror jag, för Swedish Match aktar sig noga för att redovisa hur mycket boscalid som faktiskt förekommer i deras produkter på sin hemsida om just icke önskvärda ämnen. Men vi kan ju lita på deras ord. Just jämförelsen med jordgubbar är i alla fall så relevant att Swedish Match använde den redan i Januari i en annan artikel med stort samhällsintresse. Det är märkligt vad som blir viktigt när en testpanel tagit fram ens talking points. Så jämfört med sinnevärldens jordgubbar är snus,,, inte så gott med glass, antar jag. Jag har faktiskt ingen aning, jag har aldrig snusat. Eller bett främlingar på stan att visa pattarna eller lyssnat på Ultima Thule. Jag dömer ingen.

Men vänta, det finns mer! Swedish Match älskar nämligen att jämföra sina produkter med det absolut sämsta som finns, toxikologimässigt. Detta enligt samma logik som att Staffan Tällberg inte är han som kom åtta i OS-backhoppningen 1988, utan hjälten som kom femtio platser före Eddie the Eagle. Så håll i hatten!

Därför blir det relevant att upplysa oss om att 100 gram bacon innehåller mer nitrosaminoglukaner än 17 snusdosor. Sjutton! Varför jämför man just med bacon, då? För att ingen på Swedish Match kunde komma på ett livsmedel med mer nitrosaminoglukaner än bacon, förstås. Och varför jämför man mängden bensopyrener snus med den i just grillat kött? För att kommitten som skrev faktarutan inte hittade något räligare att jämföra med. Hade det varit möjligt hade faktarutan innehållit ett fullständigt korrekt påpekande att Göteborgs Rapé ("rapé" betyder "riven" på franska, har jag lärt mig av en noggrant formulerad faktaruta i GT) innehåller mindre polonium än Alexander Litvinenko.

Snus innehåller massor av tungmetaller. Men, det här borde alla som följt den här bloggen kunna nu: Det är den dos man faktiskt får i sig som spelar roll. Man äter inte så mycket snus. En prilla är rätt liten, så dosen blir inte så stor. Sålunda måste man äta hela tre dosor snus för att komma upp i samma dos krom som från 100 gram "frukt och grönsaker", enligt någon okänd mätning av frukt och grönsaker som Swedish Match inte råkar vilja dela med sig av. Men vi kan ju lita på dem.

Nu tänker ni så här: "Vänta ett tag här, Per. Du har aldrig snusat. Eller kastat ölflaskor på bögar. Fattar du inte att man snusar snus, inte äter det?" Fråga inte mig, säger jag. Det står i en faktaruta i GT att snus ska jämföras med livsmedel så då får ni väl äta det. Självklart blir doserna annorlunda om man av någon idiotisk anledning liksom bara gömmer maten under läppen! Ni missade en. Fan vad Kid Rock är bra asså.

Vilket för oss till den riktigt intressanta frågan: Är det farligt att snusa? Det beror, som Swedish Match väldigt gärna påpekar (Nämen se där, samma författare som pratade om jordgubbar ovan, vilket sammanträffande!), på vad man jämför med. Snus är definitivt mindre farligt än rökning. På det stora hela är det säkert inte mer farligt än mopeder, IS och Jan Guillou och sånt där som ungdomar nuförtiden håller på med. Men snus leder ju faktiskt till cancer, ibland. Detta är något det skrapas en hel del med den vetenskapliga foten om, men det ska tas med en rejäl nypa salt. Om man aldrig har rökt och började snusa efter ett visst datum så blir riskökningen nämligen inte signifikant. Fast ändå iögonenfallande stor. Vad jag försöker säga är att vi alla väljer vad vi skriver i våra faktarutor. En del mer selektivt än andra. Det skulle onekligen vara intressant att se om Swedish Match vågar gå emot Folkhälsomyndighetens bedömning av snusets farliget.

Jordgubbar, däremot, verkar inte ta död på folk, och Swedish Match innehåller högre halter av journalistik än GT.

Edit: En tidigare version av denna blogg post kan eventuellt ha blandat ihop Göteborgs Tidningar med en dagstidning som representeras av en stiliserad bild på en individ i släktet hymenoptera. Dessa är uppenbarligen två helt olika tidningar och ingen skugga ska förstås falla på denna andra tidskrifts rigorösa journalistiska standard.

Edit 2: Nu har GT tagit bort faktarutan för att inte framstå som för taffliga. Har därför lagt till en screenshot på rutan.