Humanister är så historielösa.

Blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? En bättre människa? Så fort någon i vit rock gör något uselt måste vi ha den här debatten. Det ska läsas Camus och hållas seminarier, så att ingen gör något uselt igen. För historia ingår inte längre i en humanistisk bildning.

När Eduard Pernkopf tog sin gymnasieexamen i Österrike i början av 1900-talet så ville han egentligen bli musiker. Faderns död tvingade honom dock att använda sin begåvning till något mer praktiskt, så år 1903 påbörjade Pernkopf den yngre sina medicinstudier i Wien. Medicinska fakulteten i Wien hade sedan 1500-talet varit den norra utposten för den italienska synen på anatomi där blivande läkare, konstnärer och filosofer förevisades dissektioner av avlidna av ett brödraskap som också vårdade den avlidne fram till dödsögonblicket och såg till att begravningen ombesörjdes. Närvaro i nattvard efter dissektionen var obligatorisk för alla inblandade. Hos de protestantiska ärkerivalerna i Jena brändes liken och inget filosoferande ägde rum. Pernkopf, med sin konstnärliga läggning och gedigna borgerliga bildning, hade hittat sitt kall och steg snabbt i de akademiska graderna. När han från sin professur i anatomi blev utsedd till dekan för medicinska fakulteten 1938 hade han också varit medlem i nationalsocialistiska Sturmabteilnung i fem år och drömt om att skapa den perfekta anatomiatlasen ännu längre. Efter att ha rensat fakulteten från alla icke-arier så fick Pernkopf tillgång till nyavrättade lik på män, kvinnor (inklusive flera värdefulla gravida) och barn att låta avbilda i olika stadier av dissektion. Topographische Anatomie des Menschen anses än idag av många vara den mest fulländade anatomiatlasen som existerar och ett stort konstverk, även om hakkorsen och SS-symbolerna diskret retuscherats bort i senare upplagor.

Samtidig med Pernkopf var en ung Konrad Lorenz, som mellan 1928-35 var forskarassistent i anatomi vid fakulteten. Som ung hade Lorenz läst Nils Holgerssons resor och utvecklat ett livslångt intresse för gäss som skulle leda till ett Nobelpris 1973, men först skulle han som övertygad nationalsocialist varna för rasblandning och studera de polska genernas underlägsenhet i ockuperade Poznan. Till skillnad från Pernkopf så refomerades han efter krigsslutet och skrev och debatterade pacifism, rasism och vetenskapsteori med bland andra barndomsvännen Karl Popper.

Hans Berger tog examen från Casimiranium Coburg, läroverket som Johann Wolfgang von Goethe räknade som Tysklands främsta för humanistisk bildning, år 1892. Efter att ha erhållit en läkarexamen i Jena samarbetade han med den stora neuroanatomen Korbinian Brodmann och 1924 registrerade Berger det första elektroencefalogrammet. Kollegorna betvivlade hans fynd och framgångarna uteblev, men genom att gå med i SS och erbjuda sina expertkunskaper till den Erbgesundheitsgericht som avgjorde vilka undermänniskor som behövde steriliseras för den ariska rasens överlevnad så fick Berger ändå 1938 den professur han eftertraktade.

En anekdot till innan någon får för sig att detta handlar om nazism:

Bruno Bettelheim var inte nazist. I mitten av 30-talet doktorerade han i Wien på Kants plats i konsthistorien, men som jude skickades han snart till koncentrationslägren i Dachau och Buchenwald. 1939 flydde han till USA och lyckades genom att ge sken av att hans doktorat var i psykiatri bli en av psykoanalysens förgrundsgestalter på den sidan Atlanten. Han grundade barn- och ungdomspsykiatri som medicinsk specialitet, skrev ett flertal böcker om bland annat litteraturkritik och psykoanalys och populariserade koncept som kylskåpsmodern och parentektomin. Föräldrar till autistiska barn jämförde han med koncentrationslägervakter och med konst, litteratur och hårda spöstraff sade han sig kunna bota autism i en i stort sett helt förfalskad forskningsgärning.

De fyra männen hade det gemensamt att de frodades bland Weimartidens dichter und denker, diktare och tänkare. När dessa byttes ut mot richter und henker, domare och bödlar, gick det som det gick, men i Tysklands konstnärliga och intellektuella elit var de som fiskar i vattnet.

I ljuset av dessa och många andra belästa medicinmäns illdåd är det anmärkningsvärt med vilken tvärsäkerhet Björn Wiman i DN förkunnar att Macchiariniskandalen hade kunnat undvikas om bara de inblandade hade läst mer klassisk litteratur. Men blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? Ett experiment som ofta hålls fram som bevis för att läsning leder till ökad empati är en studie som publicerades i Science 2013, som visade att skönlitteratur tillfälligt kunde förbättra det som kallas theory of mind, en form av interpersonell förståelse. En väl studerad grupp med alldeles utmärkt theory of mind är psykopater, så kanske är det inte så konstigt att Tyska Rikets bästa humanistiska läroverk producerade sådana monster. Läkare och läkarstudenter läser så vitt vi vet lika mycket eller mer skönlitteratur än många i motsvarande position i samhället (det har studerats lite av och till, för den som är nyfiken) och på de traditionsrika medicinska fakulteterna har alltid klassisk bildning hyllats.

Men blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? P C Jersild ställde frågan i en ledare i DN för snart femton år sedan. Filosofer var mer optimistiska än läkare, svarade han. De senare har själva råkat ut för situationer som satt deras karaktärer på prov skriver han och tangerar det socialpsykologiska fundamentala attributionsproblemet. I ett numera klassiskt experiment från 1967 manipulerades försökspersoner i sina läsningar av texter om Fidel Castro genom att man lät dem tro att författarna antingen skrivit texten av fri vilja eller singlat slant för att ta ställning för eller emot Castro. För våra egna handlingar kan vi lätt se betydelsen av vilken situation vi befinner oss i, men andra människors handlingar tillskriver vi deras karaktär. Försökspersoner som trodde att texterna de läste producerats av slumpen uppfattade ändå författarna till en del texter som partiska till Castros fördel. Kanske önskade de att dessa inbillade författare hade läst mer klassisk litteratur.

Carleton Gajdusek lärde sig observera naturen av sin älskade tant Irene, entomolog på Cornell, och att observera människor av dennas make, poeten farbror Vandee. Gajdusek blev mycket riktigt också en framstående matematiker och biolog som fick ett Nobelpris i medicin 1976 för sin upptäckt av prionsjukdomar, men också en produktiv och empatisk etnolog som aldrig försatte en möjlighet att diskutera litteratur eller poesi i sina böcker eller många brev. 1997 greps han då uppgifter om sexuella övergrepp på de mer än 50 mikronesiska barn han adopterat nådde polisen i USA. Kan en framstående tänkare, människokännare och läsare också vara en av de värsta pedofilerna i modern tid?

Det är lockande att dra slutsatsen att dessa belästa män (Det finns ingen anledning att vara fin i kanten: de är alltid män.) inte kan ha förstått innebörden av vad de läst, inte läst på rätt sätt. En som hade varit öppen för den möjligheten var Ezra Pound, den store poeten och kritikern som upptäckte och stöttade författare som T.S. Eliot, James Joyce och Ernest Hemingway. Den senare skrev om honom:

He defends his friends when they are attacked, he gets them into magazines and out of jail. He introduces them to wealthy women. He gets publishers to take their books. He sits up all night with them when they claim to be dying. He advances them hospital expenses and dissuades them from suicide.

I sin pamflett Läsandets ABC ger Pound sin onekligen väl underbyggda syn på inte bara vad en ung författare behöver läsa, utan också hur och varför, eller för den delen hur man tittar eller lyssnar på en annan människa eller börjar tänka, självständigt eller som någon annan. Fem år senare skrev han för att varna sina vänner för att Franklin D Roosevelt var judarnas marionett och signerade med Heil Hitler. Litteraturen gjorde honom kanske inte så mycket godare, men den gjorde i alla fall hans Cantos, ett långt ode till Mussolini, mer läsbart.

Läsbar är också den artikel om medicinsk etik som Paolo Macchiarini och en annan förespråkare för regenerativ medicin författat tillsammans med en framstående bioetiker från New York University. Den som letar efter noggrant valda ord om vikten av ordentliga djurförsök innan nya behandlingar testas på människa, patientsäkerhet, eller hur tillit byggs mellan forskare, behandlare och patienter kommer inte bli besviken. Vad Macchiarini har för åsikt om Främlingen kan man bara spekulera kring, men bli inte förvånade om den är lika initierad, empatisk och ovidkommande som hans åsikter om medicinsk etik.


Blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? Ja, man blir i alla fall en mer välpolerad läkare, och man ska inte fnysa åt vältalighet och språklig förmåga när saker ställs på sin spets. Men nej, så väldigt många hänsynslösa eller rent onda läkare har också varit poeter eller självutnämnda människovänner att beläsenhet knappast kan tas som inteckning för god medicinsk praktik eller rättrådighet. 

3 comments:

  1. Heeelt rätt på alla plan!! Häpnadsväckande många imbecilla "unikum" är full övertygade att man bäst löser medicinska åkommor med ren och skär hokuspokus, istället för kontemperär medicinsk vetenskap.. "En hjärntumör behandlas hellre med ört-téer, meditation, eller kanske t.o.m ett möte med nån syd-amerikansk "shaman" som tror att hallucinogena droger kan bota allt..

    Nån som skulle gå till en tandläkare som praktisera 2-5000 år gamla metoder? Isf uppsökt då din lokala bysmed och ta med dig ordentligt med brännvin..

    ReplyDelete